Werner Aspenströmpriset delas ut varje år på Werner Aspenströms födelsedag, den 13 november.
Det instiftades 2005, på initiativ av Ann-Marie och Per Sennerfeldt, och består av en tegelröd tröja i ull med blixtlås efter en modell som Aspenström själv gärna bar på 1950-talet, den röda molntröjan.
Tröjan togs fram av Celia B. Dackenberg och finns beskriven i hennes bok Ylle och bläck: Essäer om poetkoftor och annat författarylle (2001).
Tröjan stickas varje gång speciellt för pristagaren. Priset instiftades 2005 efter ett förslag av Ann-Mari och Per Sennerfelt och har i samtliga år stickats av Gunbritt Bengtsson, Ängelsberg.
”Ett litet pris med stor lyskraft”
Hittills har priset mottagits av:
2023 – Jila Mossaed
Prismotivering: Jila Mossaeds poesi rör sig mellan sorgens mörker och ljusets uppror. Dess starka känslor finner en tillflykt i naturens element. Från träden, deras stammar och löv, går förbindelser rätt in i hjärtats ensamhet. Hela skogen hänger på mina axlar, skriver hon. En skyddande mantel. Hon upprättar de enklaste orden, gör dem till sina suveräna ägodelar. Med häpnadsväckande självklarhet har hon stigit in i sitt nya språk. De enkla, slitna orden renar hon från vanans slagg, tills de skimrar med en ursprunglig innebörd som smakar ny. I sin poesi skapar Jila Mossaed mötesplatser mellan sin egen ensamhet och vårt gemensamma främlingskap i en tillvaro av tilltagande mörker, ofred, oroväckande hot mot vårt yttre och inre liv. Hennes poesi förmår öppna oss mot de känslor som ligger djupare än dem dagens omedelbara händelser framkallar. Hon ger oss diktens källvatten, till tröst och klarhet.
2022 – Göran Greider
2021 – Barbro Lindgren
Prismotivering: ”Barbro Lindgrens framgångar som barnboksförfattare har stått i vägen för insikten att hon är en betydande poet. I sina nio diktsamlingar tar hon sig an de eviga frågorna om livet och döden och meningen med alltsammans. Hon skriver om tillvarons grymhet men också om de benådade ögonblicken, glädjestötarna.
I hennes poetiska universum växlar perspektivet från markens småkryp till stjärnhimlen. Barbro Lindgrens språk är enkelt och vardagsnära, ibland nästan muntert. Däri liknar hon ofta Werner Aspenström, en äldre frände.
Barbro Lindgren är född 1937, bosatt på Öland och en av våra absolut mest älskade barnboksförfattare. Utbildad på Konstfack och Konstakademin. Hon debuterade 1965 med Mattias sommar och har sedan dess skrivit en mängd böcker för både vuxna och barn. Med böckerna om Loranga släpper hon loss fantasin, fastän hon försäkrar att hon bara sanningsenligt har plockat ur verkligheten och med sin egen familj som modell. 1967 gav hon ut samlingen Genom ventilerna, och har sedan dess publicerat åtta diktsamlingar för vuxna och massor av böcker för barn och unga.
Möt författaren och 2021 års Werner Aspenströmpristagare Barbro Lindgren i ett samtal med ordförande Ulf Lundén om sitt författarskap och sitt förhållande till Werner Aspenström.
2020 – Bengt Berg
Bengt Berg skriver en demokratisk poesi där de enkla glanslösa orden har större tyngd än de högstämda, förväntat poetiska. De stora skeendena ses genom de små detaljerna, den enskilda, vardagliga människan är alltings mått.
Bengt Bergs dikter kan uppvisa en närmast fullständig troskyldighet, ett urtillstånd av oskuld, i ögonblickets spegel ge oss en slags idyllbild, ofta färgad av slagfärdig humor – att sedan försåtligt ifrågasätta genom att ladda den med några tydliga stråkdrag av melankoli, sorg, en sista kritisk blick ur ögonvrån innan dikten klingar ut. I detta grundpredikament av melankoli möts vi. I Bengt Bergs poesi är vi alla likar.
Bengt Berg är född 1946 och bosatt i Fensbol i Torsby kommun, Värmland. Han debuterade 1974 med samlingen Där drömmen slutar och har sedan dess publicerat ett trettiotal samlingar och blivit utgiven på flera språk. Han senast publicerade bok, Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet, utgavs 2019 och innehåller ”dikter fotografier protokoll”.
Bengt Berg har själv i hög grad bidragit till att sprida sin egen poesi via scener och estrader, såväl som andras genom bokcaféet och förlaget Heidruns, som han sedan trettio år driver med sambon Gun-Britt Karlsson.
Poeten Bengt Berg var 2020 års pristagare av Werner Aspenströmpriset. Pandemin satte stopp för sedvanlig prisutdelning som i stället ägde rum en försommardag hemma hos Bengt Berg i Fensbol utanför Torsby.
I denna film av Stefan Jofjell förevigas detta.
2019 – Birgitta Lillpers
En saknad, skriver Birgitta Lillpers, håller arten samman. Samma saknad har varit ett grundelement i hennes lyrik ända från början. I författarskapet har hon undan för undan funnit allt säkrare, allt tryggare hemmahörighet i vår otrygghet, samtidigt som språket vidgats i en rörelse mot allt vidare revir av grundexistens. Det urmänskliga och det geografiska, levandets och diktens provinser, får beröra och ingå ständiga, egenartade föreningar med varandra.
Hennes poesi, liksom hennes prosa, gestaltar friheten och instängdheten, ljuset och mörkret, utlevelsen och nerbrytningen, enligt insikten att den som söker en sanning finner två sanningar, för att tala aspenströmska, en granndialekt till Birgitta Lillpers egen.
I denna ständiga process möter oss vrede, sorg och jubel, djupnande terränger, vidgade horisonter, klarnande källdrag och andetag. Birgitta Lillpers dikt är en gåva till oss alla.
2018 – Rolf Aggestam
En rastlös rörlighet utmärker Rolf Aggestams poesi. Den utspelar sig helst på vardagliga platser, och dess mystik är handfast, doftar avfettningsmedel och nyhyvlat virke. Diktens scen är ett till bristningsgränsen laddat här och nu, där allting ryms. Morföräldrarnas kök i Höganäs är granne med oändligheten, och evigheten är ett norrländskt skogstorp, aldrig färdigt, att ständigt snickra på.
Med början 1973 har Rolf Aggestam, förutom romanen Niagara, publicerat tio diktsamlingar. Ingen annan svensk poet skriver en poesi så fylld av verktyg och redskap och av detaljrik och lustfylld kunskap om hur de ska användas. Ur allt detta handfast verkliga, igenkännliga, reser poeten, tålmodigt, en sång över det mänskliga, över livet, arbetet, historien, tiden, och inte minst, över det vackraste, bräckligaste, mest svårfångade av allt: människan själv.
2017 – Ingela Strandberg
Ingela Strandberg är bondflickan som älskar det urbana, bybon som inte tror på rötter och som kan hantera såväl slåttermaskin som motorcykel. Hon är föränderlighetens poet – få har som hon skrivit om den inre oro vars ständiga flyktsignaler fyller gårdsplanen med vägskäl. Men också hemkomstens – en som vet lika väl som Werner Aspenström att ”för att komma till en främmande ort måste vi hela tiden passera hemtrakter”.
Ingela Strandberg skriver med en sensualism som börjar i den egna kroppen, och själen, och når ut i kosmos, hennes hemmahörighet i det vardagliga utesluter varken uppror eller uppbrott, hennes medvetna främlingskap skapar ur det igenkännliga en yrsel som i oväntade poetiska bilder ger oss tillvaron i ett nytt ljus.
2016 – Thomas Tidholm
Under den försåtligt naivistiska tonen i Thomas Tidholms poesi finns en bärvåg av vemod som ibland stegrar, ibland mildrar en inneboende smärta, kommen ur vår existentiella ensamhet, ur vår känsla av att ha förlorat något, utan att vi vet vad. Dikterna svarar med att söka och finna en hemmahörighet i vardagens nära omgivningar. Just där, i det oglamoröst vanliga, blir det som allra tydligast hur ovanlig Thomas Tidholm i sin poesi är, hur annorlunda han förmår tänka. Med små medel ersätter han våra slitna föreställningar med livgivande ögonblick av ny förvåning.
2015 – Marie Lundquist
Marie Lundquists poesi och lyriska prosa gestaltar i drömartade scener, med språkets både precisa och mångfacetterade bilder, ett ständigt pågående existentiellt drama. De laddade mötena mellan levandets kraftfält och dödens, i bok efter bok, träffar det djupast personliga i oss som läsare. Med sin hudlöshet och sin smärta, sin längtan och sin sensualitet stiger Marie Lundquists gestalter fram och förhöjer vår egen livskänsla.
2014 – Lennart Sjögren
Lennart Sjögrens dikter är djupt rotade i ett sparsamt men realistiskt återgivet lantligt landskap. Samtidigt närmar de sig oavbrutet våra existentiella grundvillkor: den biologiska lagbundenhet som råder inte bara i djurens utan även i människornas liv. Än är ljuset som faller över vår tillvaro obevekligt hårt, än kan en mildare ordning anas – och därigenom blir hans dikter såväl uppfordrande som trösterika.
2013 – Tua Forsström
”Motsättningar är allt jag ser”, säger Tua Forsström i en dikt, och i sin lyriska diktning gestaltar hon verkligen drastiskt och humoristiskt ett jag som genomblåses av livets alla vindar – känslolägena skiftar ständigt, ibland sekundsnabbt. Men under allt tillfälligt och livshotande finns en djup förtröstan: ”Man bör inte be om ursäkt oavbrutet, man bör inte tacka oavbrutet, man bör nog tacka.”
2012 – Per Helge
Per Helges lyriska författarskap är tryggt rotat i en lantlig trakt och han har ett känsligt öra för en alltför sällan avlyssnad våglängd: det långsamma. I hans dikter får nuet ett tidsdjup, de öppnar sig mot spår av ett långt förflutet som dagens landskap fortfarande bär samtidigt som de lågmält ställer livsavgörande frågor om allas vår gemensamma framtid.
2011 – Elisabeth Rynell
För ett rikt och innerligt författarskap som söker svar på människors existensiella frågor i hennes möte med naturen – de gamla markerna där röster från förr sorlar och en rödhake i en främmande skog kan visa vägen hem.
2010 – Göran Bergengren
Han är författare och biolog, och han varvar skrivandet med skötseln av ett småbruk. Han är sedan pojkåren fast rotad i en trakt en dryg mil söder om Mjölby, ett landskap vars alla skiftningar är en outsinlig källa till glädje. Men där finns också en sorg över det gamla landskapets förvandling på grund av det allt mer storskaliga jordbruket. Tåkern blev hans andra skola. Han gör resor till vitt skilda delar av världen, och tack vare förtrogenheten med hemorten blir de främmande platserna levande – ju mer borta desto mer hemma, och tvärtom. Han har ett omfattande författarskap bakom sig, han skriver både prosa och lyrik och överallt finns en platsens poesi i Werner Aspenströms anda, och likaså en förmåga att förena den mycket konkreta iakttagelsen med de stora perspektiven. Och en av hans favoritfåglar är pilfinken, närmaste släkting till gråsparven.
2009 – Lina Ekdahl
[Till] en diktare med omisskännlig poetisk röst – en poet som skriver talad dikt som avlyssnar vardagspratet, uppdagar bråddjupen under dess fraser och lyfter taket över vardagsrummet. En poet som oavbrutet ägnar sig åt det prisvärda arbetet med att hitta den dag som döljs inuti den dag som synes, som får ögonblicket att hisnande vidga sig mot det tidlösa, som ser den stora världen i provinsen Västra Götaland och önskar fridlysa gråsuggans utrymme under stenen.
2008 – Bo Strömstedt
”Inte minst Werner Aspenström själv blandar sig i samtalet.” Så skriver Bo Strömstedt i sin bok Den tjugonionde bokstaven, och det är verkligen sant. Poesin blandar sig allt som oftast in i det samtal han under ett långt skriftställarskap fört med sina läsare – även i artiklar som långtifrån har poetiska ämnen. Poesin är en särskild dimension i Bo Strömstedts tänkande och skrivande, han har nära till den och den ger åt hans texter ett ljus från ett annat håll. På så sätt är han en stillsam men enveten förespråkare för poesins betydelse i våra liv.
Och en av de poeter som oftast blandar sig i Bo Strömstedts samtal är som sagt Werner Aspenström, han förefaller att ha en särskild plats i hans hjärta. Till en del beror det säkert på att de under många år var nära vänner, och de arbetade också tillsammans både på Expressen och i TV. Men lika betydelsefullt är säkert att Werner Aspenström är en av de poeter som gett honom mest när han intresserat sig för poesins förmåga att formulera det som annars inte går att formulera – se t.ex. raderna om vokalernas uppkomst i Aspenström-dikten ”Språket”, som också finns med i Den tjugonionde bokstaven.
Till allt annat kan han utantill recitera fler Aspenström-dikter än någon annan levande person i landet. När nu Werner Aspenström-priset för tredje gången delas ut framstår det därför som ovanligt följdriktigt att det går till Bo Strömstedt.
2007 – Nina Burton
För hennes mångåriga, djupa engagemang i Aspenströms författarskap.
2006 – Staffan Westerberg
För sitt mångåriga engagemang i Aspenströms dramatik, vilket resulterat i en lång rad uppsättningar.