Werner Aspenström

Werner Aspenström (1918–1997) var främst lyriker – sjutton diktsamlingar blev det sammanlagt under drygt fem decennier – men han skrev också dramatik, essäistik, konstkritik och inte minst berättande prosa, exempelvis barndomsskildringen Bäcken.

Han föddes och växte upp i Torrbo, nära Smedjebacken i sydvästra Dalarna, i vad han själv kallar ”torparmiljö”. Han blev strax efter födelsen faderlös; minnen från uppväxten och den omgivande miljön återkommer ofta i hans författarskap, inte bara i Bäcken. Men han hade även två andra lyriska landskap. Det ena var Kymmendö i Stockholms skärgård, där han tillbringade de flesta somrarna från början av 1940-talet. Det andra var stadsdelen Södermalm i Stockholm, där han hade sin bostad.

I början av författarskapet karaktäriserades han som ”socialist och romantiker”. Med åren blev han en försvarare av det låga perspektivet – han tog den kvarstannande gråstenens parti gentemot den högtflygande Ikaros – och sökte alltid den oväntade udda synpunkten och var beredd att pröva motbilden.

Ikaros och gossen gråsten

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.

* * *

Hans Isaksson, ”Förord”, Samlade dikter 1943–1997 (2014):

”Om någon av de så kallade 40-talisterna kan sägas ha fått folkets kärlek så är det han.” Orden är Bengt Emil Johnsons och de fångar träffande den utveckling Werner Aspenström genomgick i sitt författarskap: från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos läsarna – givet att det i vardagen ingår att hålla ett öga på evigheten. Om hans dikter blev mindre anspråksfulla med åren så blev de i gengäld mångtonigare. I en dikt från mitten av 70-talet med titeln ”Pekfingervalsen” formulerar han sig så här:

Ett enda finger och en enda ton.
Den valsen blev för liten.
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren.
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg.
Så får man inte göra med pianot.

Det är ett estetiskt och moraliskt credo: författarens uppgift är att belysa alla sidor av en svårbegriplig och svårhanterad verklighet. Betecknande nog har han gett två av sina essäböcker titlarna Motsägelser och Vissa sidor och ovissa.

***

Werner Aspenström föds på senhösten 1918 i den lilla byn Torrbo strax öster om Smedjebacken. Bara några månader efter hans födelse dör hans far i spanska sjukan och Anna Aspenström blir ensam med den nyfödde sonen och två äldre barn. I den biografiska prosaboken Bäcken konstaterar Aspenström lakoniskt att man inte kan sakna någon i vars knä man inte suttit, däremot fattades honom under uppväxten en lärare som kunde leda honom fram ”mot en högre klarhet, där klarhet står att få.” Åt moderns bottenlösa sorg ägnar han mer utrymme: ”Min mor sjönk ned på pallen bredvid spisen och vaggade översiggivet med händerna för ansiktet, gråtfläckarna på korkmattan torkade aldrig.”

Familjen får dra sig fram under knappa omständigheter. Man har ett par kor, gris och höns. Modern anlitas som kaffekokerska när det vankas kalas i någon av granngårdarna. Snart får Werner ta sig an uppgiften att valla korna. Vi möter i Bäcken ett Sverige som idag inte längre existerar.

Aspenström går sex år i folkskola. Med kamrater i Torrbo studerar han esperanto och tar efter avslutad skolgång korrespondenskurser i svenska och harmonilära. Han får arbete i skogen och på Fagersta bruk, kör lastbil ihop med sin äldre bror och är under en period dödgrävare. Arton år gammal lämnar han Torrbo för tre års studier på Sigtuna folkhögskola. Men i sitt skrivande kommer han livet igenom att återvända till födelsebyn och de många dikterna om modern går som en röd tråd genom författarskapet.

***

I Sigtuna vidgas Aspenströms värld med ens häftigt. Han får för första gången tillgång till ett stort bibliotek, han deltar i debatter på skolan och skriver i skoltidningen, Sigtunaringen. Om de här årens betydelse i hans liv vittnar inte minst att han framöver regelbundet återvänder till Sigtunastiftelsen.

Från Sigtuna bär det vidare till Stockholm. 1941 tar han studentexamen vid Enskilda gymnasiet och fyra år senare avlägger han en fil kand i ämnena litteraturhistoria, religionshistoria och teoretisk filosofi. Sin trebetygsuppsats skriver han om Bertil Malmberg.

Men innan dess har han själv debuterat som poet med Förberedelse, ett häfte som han senare avfärdade som ”efterklangseländigt och juvenilt”. Och visst är många av dikterna osjälvständiga, men redan här finns några märkliga dikter om modern, och av och till konkreta naturbilder som pekar fram mot hans senare författarskap.

1946 kommer hans andra diktsamling, Skriket och tystnaden, och då är förutsättningarna helt annorlunda – Aspenström ingår sedan en tid i det mäktiga kraftfält som det litterära 40-talet utgör.

Han har lärt känna flera av de författare som under en kortare tid skulle uppfattas som gruppen 40-talister och när tidskriften ”40-tal” hösten 1944 börjar utges sitter han med i redaktionen.

Skriket och tystnaden är utan tvekan Aspenströms mest 40-talistiska samling. Många av dikterna gestaltar en livssituation präglad av ångest, förlust och vanmakt – och tonläget är högt: ”Skrik människa din ångest ut i natten. / Skrik varg som jagar över snöfälten. / Skrik råtta i ditt bo i gräset.” Men framför allt i samlingens andra del finns också dikter som ger konkreta bilder från fullt igenkännbara miljöer, t ex ”Denna soltöckniga dag”. Symboliska landskap och konkreta naturiakttagelser står sida vid sida inom samlingens pärmar.

Under den senare delen av 40-talet och början av 50-talet befinner sig Aspenströms lyrik i stark utveckling. Snölegend är den första av hans samlingar som han själv någorlunda kunde godkänna och den blev också ett kritikergenombrott. Här förenas 40-talistiska teman med en mjukare ordmusik. I Litania uppmanar författaren sig själv ”öva dig i det verkliga” och i Hundarna återvänder han för första gången i sviten ”Bergslag” till sin barndoms Torrbo.

Det som pågår i dessa samlingar är en uppgörelse med det litterära 40-talet. Eller mer precist: med de 40-talistiska ståndpunkter Aspenström intog i sin tidiga diktning och i artiklar och föredrag kring fyrtiotalets mitt. Men i en kommentar till urvalsvolymen 66 dikter från 1964 betonar han att den utveckling hans författarskap genomgått lika mycket har personliga grunder. När han vid den tidpunkten ser tillbaka förebrår han sig att han ”inte bättre hållit stånd mot mitt eget tungsinne.”

I Dikter under träden från 1956, en av Aspenströms ljusaste samlingar, är denna uppgörelse/självuppgörelse fullbordad. Programmatiska dikter ligger inte för honom, men i några av dikterna pekar han ut riktningar för sitt fortsatta författarskap. I en av dem inskriver han sig i ”naturens skola”, i en annan förklarar han sig vara ”Poet, inte nagelbitare” med uppgiften att ”samla ved till en lovsång” och i ”Ikaros och gossen Gråsten” bekänner han sig till marken och ”konsten att stanna och äga tyngd”.

***

Efter Dikter under träden ändrar Aspenströms författarskap inte på något avgörande vis riktning. Men han skriver allt friare och motivkretsen vidgas. Vid sidan av Torrbo växer ett annat konkret landskap fram: Kymmendö (Strindbergs Hemsö) utanför Dalarö i Stockholm skärgård. Dit kommer Aspenström 1940 som sommarjobbande på en koloni för ömtåliga barn och där blir han tillsammans med den familj han snart bildar kvar under alla somrar fram till sin död. Utanför hans skrivstuga ligger den sten som är utgångspunkten för ”Ikaros och gossen Gråsten” och i en annan dikt låter han Strindberg, ”inte sinnessjuk / och inte särskilt retlig heller”, besvara en ornitologisk fråga som egentligen handlar om varför man skriver. I prosaboken Sommar, publicerad första gången 1968, skildrar han livet på Kymmendö från 40-talet och framåt.

Samtidigt kommer även Stockholm in i hans dikter, eller närmare bestämt Södermalm. Åtskilliga av hans dikter utspelar sig på lätt identifierbara platser: Slussen, Skinnarviksbergen, Maria kyrkogård. Det är också här som familjen Aspenström genom alla år bor på några olika adresser: Bastugatan, Lignagatan och slutligen Hornsgatan, på puckeln. Aspenström har skrivit flera dikter med titeln ”Staden”, men inte i någon av dem råder någon tvekan om att det är Stockholm som skildras. I ”Orter och ställen” i Ordbok meddelas emfatiskt vad som gäller i författarskapet – inte den allmänna sanningen utan:

Den lokala sanningen.
Den lokala skönheten.
Inte den allmänna gråsuggan
utan de lokala svarta och vita grisarna.
Den lokala regnskuren.
Den tillfälliga revan mellan molnen.
Kvällsdimman,
inte över hela riket
utan över sumpmarker här
där viporna vaktar sina bon.

Aspenström är en subjektiv författare i den meningen att han i sina dikter oftast utgår från något som han varit med om, något han läst eller någon dröm han haft. Ytterligare ett par biografiska uppgifter kan därför vara på sin plats.

På sommarkolonin på Kymmendö träffar Aspenström konstnären Signe Lund som ska bli hans livskamrat. Han är lekledare och hon arbetar i köket. 1946 gifter de sig i Maria kyrka, 1951 föds dottern Anna och tio år senare sonen Pontus. I sina dikter för Aspenström en livslång dialog med hustrun, där hennes tro står mot hans kluvenhet, allra mest åskådligt i ”Någon eller ingen” i Tidigt en morgon sent på jorden. I ”Oändligheten och brödet” i Israpport är det hustrun som kommer till honom med ett nybakat bröd i handen.

1981 blir Aspenström mot sin vilja invald i Svenska Akademien, något som kostar honom den mångåriga vänskapen med författarvännen Bengt Anderberg – som unga hade de lovat varandra att aldrig hamna i Akademien. Vintern 1989 utbryter Rushdie-konflikten och i ett brev till Akademien avsänt efter sommaren meddelar Aspenström att han inte längre kan delta i Akademiens arbete. Redan under våren har han lämnat alla sammanslutningar han tillhört, däribland Författarförbundet och PEN-klubben. Dikten ”Hänt i veckan” i Enskilt och allmänt, som får sägas vara ett nödrop, blir obegriplig om man inte känner till bakgrunden.

Under 90-talet mörknar det i hans dikter, men det är ett annat mörker än det som finns i hans tidiga diktsamlingar. Ty har undertiteln ”Elegier och andra dikter” och grundkänslan i dikterna är sorgen över att livet är på väg att ta slut. Men i samlingens sista tillbakablickande dikt finns också medkänslan med allt levande:

Nästan utan kroppar, med flyktiga själar,
sittande på två från sinnevärlden medförda köksstolar
försöker vi erinra oss färgerna.
Hur många var de, förutom den sandgula?
Tre.
Himmelsblått. Gräsgrönt.
Och den som blöder.

Våren 1996 drabbas Aspenström av en malign cancer, som inom kort kommer att bli mycket plågsam. Israpport, hans sista och postumt utgivna diktsamling, präglas av sjukdomen. I en dikt från Södersjukhuset skildrar han en smärta som ”vita och svarta tabletter, citrongula och morotsröda dragéer, / barmhärtiga drinkar i små bägare av plast” bara delvis kan lindra. I Fingervisningar, ett urval texter ur de svarta anteckningsböcker han skrev i större delen av sitt författarliv, karaktäriserar han dikten som ”hemsk men sann, jag tror inte det finns många av den sorten på svenska.” Och omedelbart därefter fortsätter han:

Dröm: deltog i någon sorts uppläsning, men texten jag fått var obekant för mig och utan sammanhang. Jag sa att jag kunde läsa något jag själv skrivit, en dikt, ”Smärtan”. En gammal man satte sig upp i sin bädd och vädjade högljutt: ”Nej, läs inte den!”

En hemsk dikt, ja kanske. Men dikten vittnar framför allt om Aspenströms vilja att in i det sista gestalta sin livsbelägenhet.

I januari 1997 avlider han på Ersta Hospice.

***

Aspenströms mångtoniga författarskap låter sig naturligtvis inte sammanfattas med någon enkel formel. Men några teman kan urskiljas, och ett av dem är hans ambition att förvandla sin dikt till en lovsång.

I ”Bondestudentens sista brev” i samlingen Om dagen om natten från 1961 prövar Aspenström att sammanfatta sin syn på tillståndet i världen:

Motsägelser, ett tyglat tumult,
bättre fann jag inte världen.
Ganglier, groddar, utlöpare,
strävande åt var sitt håll.
Vattnet i vattentornen sjunker
genom små sprickor, i små rännilar,
jag kan inte räkna dem.

Åtta år senare kommer en motsvarande dikt i samlingen Inre, ”Hack” är dess titel:

Ingenstans går det underligare till
än i världen.
Sällan jämn gång, sällan ostörd musik.
Hack.
Sällan vandring från klarhet till klarhet.
Ofta:
hackande tänder, flackande ögon
mellan horisont och backspegel.

Det är ur denna kaotiska och ofullkomliga verklighet – långt från 40-talets apokalyps men lika långt från varje form av idyll – som Aspenströms ambition att göra dikten till en lovsång springer. Det är något av en paradox: ju djupare mörkret desto viktigare att visa på ljuset.

Det är en tankegång som i början av 60-talet tar allt fastare form. I Motsägelser skriver han:

Med lovsång menar jag inte en urskiljningslös glorifiering av allsköns skräphögar utan blott att man klart skall inse och fastställa skapelsens brister – men ägna uppmärksamheten åt det andra, den gåtfulla föräringen. Öknen är en självklarhet i öknen, oasen inte. Naturens fabrikationsfel är så uppenbara, orättvisorna så påfallande, döden så ovedersäglig, de är sina egna vittnesbörd, det är det andra som behöver oss. Mörkret klarar sig utan vår hjälp, ljuset också – men inte ljuset härnere på jorden, i den tvåfaldiga, tvåstämmiga skapelsen. Jag vet att lovsången är den enda poesin värd namnet.

Det är med denna omsorgsfullt preciserade målsättning Aspenström definitivt lägger sitt 40-tal bakom sig och även om han inte sällan beklagar att han inte alltid förmår skriva ”ljusa dikter, om inte vita så grönskande, utopiska, uppåtstigande” så ljuder lovsången stark i hans författarskap i de diktsamlingar som följer efter Dikter under träden. I ”Staden” (i samlingen Trappan) ska bogserbåten Rex snart ge sig ut i skärgården för att hämta soluppgången och jätten i Skinnarviksbergen, med syrenklasar i håret, öppnar snart ”käften och spottar ut / en svärm skrattmåsar över stan.” Dikten avslutas med de emfatiska raderna: ”Jag tycker det är vackert, helt enkelt. / Jag tycker det är mänskligt, ibland.” ”Du och jag och världen” i samma samling öppnar muntert utmanande: ”Fråga inte vem du är och vem jag är / och varför allting är. / Låt professorerna utreda, / de har betalt.” I stället kommer dikten med uppmaningen att släcka ljuset och stänga dörren: ”Här går vi nu. / Den som har de vita gummistövlarna / är du. / Den som har de svarta gummistövlarna / är jag. / Och regnet som faller över oss båda / är regnet.” Det är en av Aspenströms vackraste kärleksdikter.

I båda dessa dikter är lovsången uppenbar. Men det finns också dikter som arbetar med så små medel att man närapå kan missa den. En sådan dikt är ”Kvitterbusken” i Under tiden:

Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar,
dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.
Jag tänker på en alldeles bestämd kvitterbuske
på vägen mellan Södra BB och Norra kyrkogården.
Den kokar av sparvar.
Måste du stanna och knyta skosnöret,
gör det här!

Dikten kan läsas mot bakgrunden av en polemik som Aspenström ungefär samtidigt för i kommentaren till dikturvalet Jordvagga – Himmelstak med ärkepessimisten Beckett och hans bekanta påstående att kvinnan föder sitt barn grensle över en grav. Aspenström kontrar med att anföra Marco Polos liv: resor genom Armenien, Persien och Kashmir, genom Gobiöknen fram till Xandu, årslånga resor i Bortre Indien, tillbaka till Italien, deltagande i krig och fängelsevistelse, giftermål, köpenskap och borgerlig levnad, ”först vid 70 års ålder dimper barnet i graven.” Det är genom placeringen mellan Södra BB och Norra kyrkogården som kvitterbusken får sin fulla innebörd, den blir en del av ”den gåtfulla föräringen”.

***

Genom så gott som alla Aspenströms diktsamlingar löper en rad dikter byggda på drömmar, från ”Det finns i de sovandes ansikten” i Snölegend till ”Den slutliga drömmen” i Israpport. En av hans kombinerade prosa- och diktböcker, Det röda molnet, består enbart av drömdikter och resonemang om drömmandets betydelse, och där framgår också att påfallande många av hans drömdikter utspelar sig i barndomens Torrbo.

I de svarta anteckningsböckerna kan man se hur upptagen Aspenström är av sina drömmar. Han återger dem utförligt och med många detaljer, och han frågar sig ofta vad de vill säga honom. I en anteckning i Fingervisningar redovisar han hur han i drömmen med motorsåg fällt ett av vårdträden i Torrbo och inför de närvarande ursäktar sig med att dess kärna är rutten. Och så kommer frågan: ”Jung, Bjerre och andra menar att drömmar är fingervisningar. Om vad i det här fallet? Att jag ska lämna barndomens motivkrets, eller skriva resolutare, inte ’sagigt’, om den?”

Vad det handlar om är en ovanlig beredskap för att ta emot de egna drömmarna, förstå dem och ibland gestalta dem i dikt. I Det röda molnet konstaterar han att för honom är drömmen inte ”en lägre form av verklighet än vakenhetens, endast annorlunda.” Och om denna annorlunda verklighet vill han vittna lika omsorgsfullt som om den fysiska verkligheten omkring honom.

Drömmen om det nedsågade vårdträdet ställer en fråga direkt till honom själv. Men alla drömdikter har inte denna personliga innebörd, många av dem är tidsdikter. Ofta skjuts verklighet och dröm in i varandra och ibland kan det svårt att veta var gränsen dem emellan går. Så är det i ”Örnar sändes mot örnar” i Om dagen om natten från 1961. I diktens inledande parti får rovfåglar som sänds mot varandra symbolisera ett modernt luftkrig. Därefter står ordet ”Förintelse” för sig på en rad och så följer det som måste vara en drömsyn:

Jag såg Rysslands folk och Amerikas folk
resa sig upp i krematorieugnen,
tysta betrakta varandra
och falla sönder som mjölskulpturer.
Jag såg Skandinaviens folk sitta
i ett hörn av ugnen, en bondpojke
med häpenhet i blicken över ”alla
konstiga manicker de hittar på”,
såg honom sitta där och snurra
på en stickad mössa, som strax blåste bort
i ett gnistregn tillsammans med hans fingrar,
hans armar…
såg hela gossen glödgas och förmjölas.

Med dessa drömbilder sammanfattar dikten en hel tid: det kalla kriget, hotet om det totala kärnvapenkriget och det neutrala Sveriges förhållande till stormakterna.

Samtidigt är det förstås Aspenströms eget liv som gestaltas i hans drömdikter. I en dikt i Det röda molnet stiger modern än en gång fram:

Drömd var hon inte, men i drömmens skepnad,
vattenhämterskan i nerkippade skor
som stannade och drog ett andetag så djupt
att trädkronorna vreds åt hennes håll,
även de styva enbuskarna,
och molnens karavaner tvekade om kursen.
Underjordiska flöden ersatte snabbt det vatten
som stulits från källan.
Naturen,
tillfälligt störd av en medelålders kvinnas suck,
återtog sitt herravälde.
Drömd var hon inte, men i drömmens skepnad.

Å ena sidan den vardagliga sysslan att hämta vatten ur källan och de nerkippade skorna, å andra sidan en sorg så djup att den för ett ögonblick får hela naturen att känna med henne. För Aspenström är moderns öde ett sår som inte riktigt vill läka.

Aspenströms far är inte alls lika närvarande i hans diktning som modern, han lärde ju aldrig känna honom. Men i en dikt med titeln ”Dröm utan färger” (Sorl) finns han för en gångs skull med:

Jag satt på en omålad kälke
som frusit fast i issörjan,
som inte ens var blå.
Över mig briljerade stjärnhimlen
och kring mig stod granskogen,
försjunken i sig själv.
Evighet och stund hörde samman,
tyckte jag,
som medarna på kälken.
Framför mig min far, död sedan länge,
som en tvillingbror på en kälke
vi gemensamt fått i julklapp!
Motstridiga sanningar och hypoteser
som jag hämtat från skolor och böcker
eller från odlingar i min egen hjärna
hängde nu på samma strå,
lika varandra som bär, men färglösa,
genomskinliga – på samma ljusstråle
därnere i granskogsbrunnen.

I Bäcken skriver Aspenström om saknaden efter en far som kunde vara hans lärare. I dikten däremot är all världens kunskap irrelevant, det enda som betyder något är den fysiska närheten till fadern. Det är som om drömmarna hjälpt honom att i dessa båda dikter om modern och fadern förtätat gestalta det drama som hans uppväxt var.

***

I en dikt med titeln ”Ristningar” (Varelser) har Aspenström sammanfogat några observationer från en promenad i ett landskap som kan vara slottsparken i Drottningholm. Här finns en fotvänlig stig och en övergiven körväg. Så stannar dikten till vid en rönn som slagit rot så illa invid en bergvägg att den först tvingats växa nedåt, och nu följer en utsaga: ”Jag kallar träd och buskar Varelser.” Därefter vidgas perspektivet åter med en rad om jetplanens ljudskräp som ”städas av tystnaden bort” och så avslutas dikten med reflektionen att vi alla får våra pannor ristade – ”Som vore våra ansikten fält / över vilka kärror rullar / och efterlämnar djupa spår.”

Det är en dikt där människa och natur på flera sätt glider in i och speglar sig i varandra, men diktens centrum är den mänskliga varelsen som betraktar den blödande rönnen och kallar den varelse. Här blir de båda varelserna jämställda.

”Varelser” är ett av de mest innebördsrika orden i Aspenströms författarskap och det blir det genom att han vidgar begreppet till att omfatta mer än människor: inte bara djur, träd och buskar utan även himlakroppar och ”döda” ting som en slaggsten som plötsligt kastar en solreflex är varelser. Till en del handlar det om Aspenströms förmåga att se det levande i allt – som när han i en dikt tycker sig höra tallskogen susa i ett bord som hans bror snickrat. Men än mer rör det sig om en djup motvilja mot föreställningen om människan som skapelsens krona – med den underförstådda rättigheten att hantera resten av skapelsen efter eget skön. I Bäcken konstaterar han kärvt: ”Det är en viktig dag i en människas liv när hon upptäcker, att solen är ett självhärligt väsen och inte en strålkastare tänd för vårt jordiska lösöres skull.” Det som ibland kallas för Aspenströms evighetssinne är lika mycket en civilisationskritik som måste kallas ekologisk.

Hur fruktbar denna kritik är för hans författarskap framgår av en dikt som ”Släkt och vänner” (Enskilt och allmänt). Diktens jag befinner sig i en gårdsbrunn tillsammans med ”tre biologiska vänner, / två helsvarta och en randig.” Hans två ”jämförande pupiller” betraktar ”sex vidöppna ögon” riktade upp mot en av takrännor inramad himmel som nyss genomkorsats av en bevingad varelse som troligen ska återkomma. De tre katternas strama hållning påminner diktens jag om Sökare i andliga kaféer och den associationen leder honom vidare till det sumeriska Dilmun,

det evigt lövfläktande riket,
där korpen inte kraxar,
lejonet inte dödar,
duvan inte hänger med huvudet
och en gammal man aldrig säger:
”Jag är en gammal man”,
hans jämnåriga hustru aldrig:
”Jag är en gammal kvinna”.
Dilmun, där klagosånger aldrig hörs.
O vore vi där!

Därefter återvänder dikten till gårdsbrunnen, den bevingade varelsen passerar åter ”vårt avsnitt av himmelskupan” och de sex vidöppna ögonen börjar i stället uppmärksamma en skalbagge ”som livrädd galopperar in i sitt stall / mellan två tegelstenar.”

Här finns inte bara de fyra biologiska vännerna på botten av gårdsbrunnen och deras synkroniserade blickar som observerar två tillkommande varelser, den bevingade och den galopperande. Ur den konkreta scenen växer också visionen av Dilmun, fridsriket som rymmer både människor och djur.

***

Göran Greider har tyckt sig se en utopi i Aspenströms författarskap, ”den mildaste utopi världen har känt”, och det är på flera sätt berättigat. Det är inte frågan om ett tankesystem men om några med varandra förbundna idékomplex och ett konsekvent förhållningssätt.

En del i denna utopi är hans syn på människans förhållande till sina medvarelser, kanske är den själva basen. En annan del är längtan efter någonting annat än det västerländska konsumtionssamhället. Aspenströms mest kända dikt, ”Sardinen på tunnelbanan”, är en protestdikt, en uttalad vägran att köpa ett antal artiklar som reklamen anbefaller. I en inläsning av dikten är hans röst hård på ett sätt som skiljer sig markant från hans vanliga tonläge – ända fram till den ofta citerade slutraden: ”Sardinen vill att burken öppnas emot havet.”

En lika stark upplevelse av instängdhet finns i en dikt med titeln ”På pryltorget” (Ordbok), där ett antal disparata prylar – ”Jakttrofé, noshörningshorn, 62 cm. / Churchill: Andra världskriget. / Målvaktsbyxor, magmatta, benskydd, / plockstoppshandske, skridskor.” – sammantaget ger en bild av en bisarr marknad. Här är Aspenström nära en känsla som är sällsynt i hans författarskap: avsky. Efter denna uppräkning står så under rubriken önskas:

En hängbjörk. Och vidare en fågel.
En koltrast. Och vidare en sång.
En skymning. Och vidare en tystnad.
En gryning. Och vida kring en sol.
Het sommar. Och efter det en fågel.
En trana. Och därefter snö.

Mot klaustrofobin i den första strofen står den djupa befrielsen i den andra.

En tredje del i den aspenströmska utopin är fredstanken. I ”Staden” (Trappan), en av lovsångerna, förklarar han att han inte är någon opolitisk person, han har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land. Och så kommer en deklaration, som är en av de mest betydelsefulla i hans författarskap:

Jag anser freden vara vår största tanke.

Det är en noga övervägd formulering – människan är inte bara kapabel till krig, hon har också förmått föreställa sig freden. Och lika långt borta som freden är i dagens värld lika nödvändig är tanken att det en gång ska kunna råda fred.

I en kort dikt långt senare med titeln ”Slutstriden” (Enskilt och allmänt) utvecklar Aspenström tanken så här:

Darrgräs, harkrankar, människor
utan intresse för vapenvård
– arméer att hoppas på
den slutliga händelsens dag.

Här är han närmare det utopiska än någon annan stans i författarskapet.

***

Hur kommer det då sig att så många människor tagit Aspenströms dikter till sina hjärtan? Bra dikter talar för sig själva, men rimligtvis har det också med Aspenströms tilltal att göra: det enkla språket, dikternas vardagliga inramning och den anspråkslösa diktarhållningen. Ett jämlikt tilltal. Det är inte många poeter som skulle beskriva sitt skrivande som ett fiffel med ord, men han gör det i en dikt med titeln ”Mitt i det vanliga fifflet med ord” (Under tiden):

Jag tänkte dra till med något stort,
tänkte alpinisera det myggiga faktum
att jag kände mig trött och osäker på
om det tjänade någonting till.

Då knackade det på dörren.
Där stod en liten gumma i huset
som ville ha en namnteckning bevittnad
och erbjöd sig att bevittna något åt mig.

Och vi bevittnade varandras liv
och utan att trampa på varandras liktornar
diskuterade vi dem länge och sakkunnigt.

tills våra namn och liktornar försvann
bortom bergen.

Det är en dikt om skrivandet som inte alpiniserar verksamheten. Men det är också en dikt om ett ömsesidigt och respektfullt möte mellan två människor, som öppnar sina världar mot varandra. Som ett sådant möte är det att läsa Aspenströms dikter.

Hans Isaksson, 2014
Copyright: Anna Lena Isaksson, 2018