Werner Aspenström

Werner Aspenström (1918–1997) var främst lyriker – sjutton diktsamlingar blev det sammanlagt under drygt fem decennier – men han skrev också dramatik, essäistik, konstkritik och inte minst berättande prosa, exempelvis barndomsskildringen Bäcken.

Han föddes och växte upp i Torrbo, nära Smedjebacken i sydvästra Dalarna, i vad han själv kallar ”torparmiljö”. Han blev strax efter födelsen faderlös; minnen från uppväxten och den omgivande miljön återkommer ofta i hans författarskap, inte bara i Bäcken. Men han hade även två andra lyriska landskap. Det ena var Kymmendö i Stockholms skärgård, där han tillbringade de flesta somrarna från början av 1940-talet. Det andra var stadsdelen Södermalm i Stockholm, där han hade sin bostad.

I början av författarskapet karaktäriserades han som ”socialist och romantiker”. Med åren blev han en försvarare av det låga perspektivet – han tog den kvarstannande gråstenens parti gentemot den högtflygande Ikaros – och sökte alltid den oväntade udda synpunkten och var beredd att pröva motbilden.

Ikaros och gossen gråsten

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.

* * *

Ur Hans Isakssons inledning till Samlade dikter 1943–1997 (2014):

”Om någon av de så kallade 40-talisterna kan sägas ha fått folkets kärlek så är det han.” Orden är Bengt Emil Johnsons och de fångar träffande den utveckling Werner Aspenström genomgick i sitt författarskap: från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos läsarna – givet att det i vardagen ingår att hålla ett öga på evigheten. Om hans dikter blev mindre anspråksfulla med åren så blev de i gengäld mångtonigare. Han såg det som ett estetiskt och moraliskt credo att belysa alla sidor av den svårbegripliga och svårhanterliga verkligheten. ”Motsägelser” är inte för inte ett nyckelord i hans dikter.

Från mitten av 50-talet och framåt hade han också ambitionen att lyfta sin dikt till en lovsång, och med lovsång menade han då ”inte en urskiljningslös glorifiering av allsköns skräphögar utan blott att man klart skall inse och fastställa skapelsens brister – men ägna uppmärksamheten åt det andra, den gåtfulla föräringen. (– – –) Jag vet att lovsången är den enda poesin värd namnet.”

I sina dikter formulerade han också vad Göran Greider kallat ”den mildaste utopi världen har känt” – en vägran att se människan som överordnad alla andra medvarelser, en avsky inför konsumtionssamhället och viktigast av allt: ”Jag anser freden vara vår största tanke.”