Werner Aspenströmpriset

2016Thomas Tidholm

thomas_tidholmThomas Tidholm är född 1943 i Örebro och sedan många år bosatt utanför Arbrå i Hälsingland. Han gjorde sin poetiska debut 1966 med samlingen Försök att se och har därefter publicerat tretton diktsamlingar, ett dikturval och en roman. I flera böcker har han samarbetat med bildkonstnärer eller illustrerat med egna fotografier. Han har framträtt som musiker, på scen och på skiva, och gjort tre egna soloskivor. Tillsammans med Anna-Clara Tidholm har han också utgivit närmare tjugo böcker för barn i alla åldrar.

Prismotiveringen lyder: ”Under den försåtligt naivistiska tonen i Thomas Tidholms poesi finns en bärvåg av vemod som ibland stegrar, ibland mildrar en inneboende smärta, kommen ur vår existentiella ensamhet, ur vår känsla av att ha förlorat något, utan att vi vet vad. Dikterna svarar med att söka och finna en hemmahörighet i vardagens nära omgivningar. Just där, i det oglamoröst vanliga, blir det som allra tydligast hur ovanlig Thomas Tidholm i sin poesi är, hur annorlunda han förmår tänka. Med små medel ersätter han våra slitna föreställningar med livgivande ögonblick av ny förvåning.”

En röd molntröja

Werner Aspenströmpriset delas ut varje år på Werner Aspenströms födelsedag, den 13 november. Det instiftades 2005, på initiativ av Ann-Marie och Per Sennerfeldt, och består av en stickad ”röd molntröja” med blixtlås efter en modell som bars av Aspenström själv på 1950-talet (”En röd molntröja ovanför Maria Kyrka”). Tröjan togs fram av Celia B. Dackenberg och finns beskriven i hennes bok Ylle och bläck: Essäer om poetkoftor och annat författarylle (2001). Den stickas av Gunbritt Bengtsson, Ängelsberg, som har stickat samtliga priströjor sedan 2005. Foto: Olle Holm.

2015 Marie Lundquist
”Marie Lundquists poesi och lyriska prosa gestaltar i drömartade scener, med språkets både precisa och mångfacetterade bilder, ett ständigt pågående existentiellt drama. De laddade mötena mellan levandets kraftfält och dödens, i bok efter bok, träffar det djupast personliga i oss som läsare. Med sin hudlöshet och sin smärta, sin längtan och sin sensualitet stiger Marie Lundquists gestalter fram och förhöjer vår egen livskänsla.”

2014Lennart Sjögren
”Lennart Sjögrens dikter är djupt rotade i ett sparsamt men realistiskt återgivet lantligt landskap. Samtidigt närmar de sig oavbrutet våra existentiella grundvillkor: den biologiska lagbundenhet som råder inte bara i djurens utan även i människornas liv. Än är ljuset som faller över vår tillvaro obevekligt hårt, än kan en mildare ordning anas – och därigenom blir hans dikter såväl uppfordrande som trösterika.”

2013Tua Forsström
”Motsättningar är allt jag ser”, säger Tua Forsström i en dikt, och i sin lyriska diktning gestaltar hon verkligen drastiskt och humoristiskt ett jag som genomblåses av livets alla vindar – känslolägena skiftar ständigt, ibland sekundsnabbt. Men under allt tillfälligt och livshotande finns en djup förtröstan: ”Man bör inte be om ursäkt oavbrutet, man bör inte tacka oavbrutet, man bör nog tacka.”

2012 – Per Helge
”Per Helges lyriska författarskap är tryggt rotat i en lantlig trakt och han har ett känsligt öra för en alltför sällan avlyssnad våglängd: det långsamma. I hans dikter får nuet ett tidsdjup, de öppnar sig mot spår av ett långt förflutet som dagens landskap fortfarande bär samtidigt som de lågmält ställer livsavgörande frågor om allas vår gemensamma framtid.”

2011 – Elisabeth Rynell
”För ett rikt och innerligt författarskap som söker svar på människors existensiella frågor i hennes möte med naturen – de gamla markerna där röster från förr sorlar och en rödhake i en främmande skog kan visa vägen hem.”

2010 – Göran Bergengren
”Han är författare och biolog, och han varvar skrivandet med skötseln av ett småbruk. Han är sedan pojkåren fast rotad i en trakt en dryg mil söder om Mjölby, ett landskap vars alla skiftningar är en outsinlig källa till glädje. Men där finns också en sorg över det gamla landskapets förvandling på grund av det allt mer storskaliga jordbruket. Tåkern blev hans andra skola. Han gör resor till vitt skilda delar av världen, och tack vare förtrogenheten med hemorten blir de främmande platserna levande – ju mer borta desto mer hemma, och tvärtom. Han har ett omfattande författarskap bakom sig, han skriver både prosa och lyrik och överallt finns en platsens poesi i Werner Aspenströms anda, och likaså en förmåga att förena den mycket konkreta iakttagelsen med de stora perspektiven. Och en av hans favoritfåglar är pilfinken, närmaste släkting till gråsparven.”

2009 – Lina Ekdahl
”[Till] en diktare med omisskännlig poetisk röst – en poet som skriver talad dikt som avlyssnar vardagspratet, uppdagar bråddjupen under dess fraser och lyfter taket över vardagsrummet. En poet som oavbrutet ägnar sig åt det prisvärda arbetet med att hitta den dag som döljs inuti den dag som synes, som får ögonblicket att hisnande vidga sig mot det tidlösa, som ser den stora världen i provinsen Västra Götaland och önskar fridlysa gråsuggans utrymme under stenen.”

2008 – Bo Strömstedt
”Inte minst Werner Aspenström själv blandar sig i samtalet.” Så skriver Bo Strömstedt i sin bok Den tjugonionde bokstaven, och det är verkligen sant. Poesin blandar sig allt som oftast in i det samtal han under ett långt skriftställarskap fört med sina läsare – även i artiklar som långtifrån har poetiska ämnen. Poesin är en särskild dimension i Bo Strömstedts tänkande och skrivande, han har nära till den och den ger åt hans texter ett ljus från ett annat håll. På så sätt är han en stillsam men enveten förespråkare för poesins betydelse i våra liv.
Och en av de poeter som oftast blandar sig i Bo Strömstedts samtal är som sagt Werner Aspenström, han förefaller att ha en särskild plats i hans hjärta. Till en del beror det säkert på att de under många år var nära vänner, och de arbetade också tillsammans både på Expressen och i TV. Men lika betydelsefullt är säkert att Werner Aspenström är en av de poeter som gett honom mest när han intresserat sig för poesins förmåga att formulera det som annars inte går att formulera – se t.ex. raderna om vokalernas uppkomst i Aspesntröm-dikten ”Språket”, som också finns med i Den tjugonionde bokstaven.
Till allt annat kan han utantill recitera fler Aspenström-dikter än någon annan levande person i landet. När nu Werner Aspenström-priset för tredje gången delas ut framstår det därför som ovanligt följdriktigt att det går till Bo Strömstedt.”

2007 – Nina Burton
”För hennes mångåriga, djupa engagemang i Aspenströms författarskap.”

2006 – Staffan Westerberg
”För sitt mångåriga engagemang i Aspenströms dramatik, vilket resulterat i en lång rad uppsättningar.”